Anna Jörgensdotter: - Vi behöver våra grannar

— Jag har alltid samlat på påfåglar. För några år sedan hittade jag ett fotografi från när jag var liten, som jag inte sett innan. På väggen bakom mig hängde en stor tavla med en påfågel. Troligen är det därför, att det stod för trygghet på något sätt. Efter det slutade jag att samla. Det var som om magin försvann.

Vi sitter i vardagsrummet. Datorn framför henne är på, hon brukar passa på att arbeta när dottern sover. Anna är uppvuxen i Sandviken, hon bodde i ett radhusområde i Norrsätra tills hon var 16 år. I gymnasiet flyttade hon vidare och har bott i större städer, som Uppsala och Malmö. Det var när hon senare i livet återvände till Sandviken som hon insåg att hon aldrig riktigt lärt känna sin hemstad.

— Jag visste inte ens vad det betydde att Sandviken var en bruksort. Jag hade inget att jämföra med innan, när allt var så nära. När jag kom tillbaka insåg jag att jag saknat kvinnornas berättelser och erfarenheter. Det hade hela tiden varit järnverket och männen som varit i fokus, under hela min uppväxt.

BLEV NYFÖRÄLSKAD

— Jag blev som nyförälskad i Sandviken när jag skrev boken, fylld av nyfikenhet. Det var då jag fick lära känna den stad jag vuxit upp i.

Hon minns ett fotografi från Bruket i Sandviken år 1905. Män och kvinnor satt tillsammans på en farstubro. I bildtexten stod det ungefär att "när det var helg hade man tid att sitta och prata med sina grannar om glädje och bekymmer, och man hjälpte varandra så gott man kunde".

Förr var det så självklart att be sina grannar om hjälp. Det fanns inbyggt i livsvillkoren, att hjälpas åt från barnafödsel och till död. Idag är det annorlunda. Alla har så fullt upp att det inte finns tid att spontant umgås. Men det är inte bara det. Samhället har förändrats, till det individualistiska, som säger att ensam är stark, att vi inte är beroende av varandra.

Anna bjuder på kaffe. Jag får en röd mugg med små blommor, från en helt annan tid. Jag tittar ut genom fönstret. Altanen med trädgårdsmöblerna, alla löv. Det är tyst därute. Ibland brusar det lite i babylyssnaren, men ännu sover hennes lilla barn.

Hon tror att många skulle vilja ha det annorlunda, att det finns en brist och en längtan efter grannarna.

— När det blir kontakt över staketet blir jag glad. Egentligen är det larvigt, att sätta staket för att markera mitt och ditt.

Själv gick hon inte runt och presenterade sig när hon flyttade in. Men hon tycker att det är en bra idé att göra det, som en tradition i samhället.

— För vi behöver ju våra grannar. Jag känner mig trygg, att veta att det finns folk omkring mig. De ser efter en på något sätt. Fast det är klart att det inte alltid kan klaffa. Men alla anstränger sig nog, ingen vill väl ha en grannfejd.

Vi pratar om att det ofta krävs en krissituation för att vi ska ta kontakt med våra grannar. Jag berättar om snökaoset, som fick alla att öppna sig och prata och se till varandra. Någon hjälpte till att köpa mjölk, någon skottade. Vi visade varandra våra snöhögar och gick runt i kvarteret. Anna tycker att det är typiskt att det ska krävas en krissituation för att vi ska göra så. Hon har själv varit med om flera ögonblick av häftig närhet och värme.

— När jag bodde i lägenhet, när jag var ensam, då hände det fl era gånger. En gång var jag ledsen och grät. Dörren stod öppen för den äldre kvinnan som bodde intill klampade bara in och tröstade mig. Så underbart. Jag hade kunnat säga till henne att jag ville vara i fred men hon pratade och det värmde.

Hon tänker ofta på dem, de som tagit plats i hennes liv. Men hon har ingen aning om var de finns idag. En man kom med bär från sin kolonilott. Det är sånt hon minns.

— Egentligen har man ingen kontroll på andra människors reaktioner. Sånt här ger mig hopp, att folk vågar komma nära.

Själv har hon inte varit riktigt så modig, även om hon varit över med någon blomma ibland. Hon har alltid varit rädd att ta plats, att besvära. Nu vet hon hur galet det är att tänka så men det var särskilt så när hon var yngre.

— Min längtan efter grannar handlar nog om det. Jag är inte så spontan som jag skulle vilja och därför önskar jag tvärt om. Det beror på hur man är som person.

Anna sitter bekvämt i soffan, benen är uppvikta och det märks att hon engagerar sig i det hon talar om. Det blir så tydligt när jag hör henne. Allt vävs hela tiden samman, historien ger näring åt det som sker idag. Och framtiden. Det började redan när vi kom hit, vi talade om löven. Hon berättade att hon inte tänker kratta, inte ett endaste. De ska ligga spritt över gräset.

MER ENSAMMA IDAG

— Men jag har alltid haft en längtan efter ett kollektivt boende. När jag bodde i lägenhet fanns många som bodde ensamma runtomkring, då var det på ett annat sätt. Vi gick in och fikade hos varandra, eller vaktade varandras katter.

Hon tycker att det bör finnas fler kollektiva alternativ, många skulle nog må bra av det.

— Vi är nog generellt sätt mer ensamma idag. Det är fokus på kärnfamiljen och fredagsmys. Vi skaffar oss bara större och större tv-apparater. Vi pratar om bilden från Bruket igen. Om hur olika människor är, vilka olika möten som uppstår.

— Det beror på slumpen. Det är det som är så häftigt med grannar. Det blir möten som inte går att planera. Vilken mångfald. Som de två invandrarbarnen som kom in till mig och ritade, just bara för att vi bodde i samma trappuppgång.

Men hur kan vi öppna upp oss mot de som bor nära, hur kan vi bli bättre?

— Man måste leva som om staketen inte fanns. Tänka på nya sätt, utmana sig själv. Tyvärr orkar vi inte vara kreativa, vi jobbar mycket, är dödströtta när vi är lediga. Det räcker inte att ses någon söndag ibland, det krävs rutiner, tyvärr också för det som borde ske spontant.

Dottern sover fortfarande i vagnen. Vi passar på att gå ut i trädgården och ta några bilder innan hon vaknar. Hon är bara fyra månader men har redan förstått vad hennes mamma talat om under den senaste timmen. Hon känner igen känslan.

— Om natten ligger hon i spjälsängen, alldeles intill vår säng. Men hon känner av spjälorna, staketet. Och hon hatar det, hon vill ju över till oss. Trots att vi är så nära så vill hon riva gränsen.